I höstas flyttade Grållan till mig igen efter att ha bott hos pappa ett par år, hon bilade med honom hela vägen från Umeå till Uppsala och gick från att vara en ganska ensam utekatt till att bo med tre människor och två kaniner i en liten, liten trea utan möjlighet till utevistelse. Och som hon njöt.

Men trots att hon trivdes var de första nätterna var outhärdliga, i timmar gick Grållan runt, till synes planlöst, och jamade och jamade så olyckligt att hjärtat värkte. Ibland lugnade hon sig om man kelade med henne, men inte ens då kunde hon komma till ro längre stunder. Som tur var fann hon sig efter ett par dagar och började sova med mig, större delen av nätterna i alla fall. Efter några veckor hade jag fortfarande problem med att hon väckte mig flera gånger per natt utan att vilja något särskilt, det verkade som att hon bara ville kontrollera att jag var där och ha lite kli bakom öronen för att sedan somna om. Även om det var jobbigt att vakna var det inget stort problem, men jag undrade såklart vad som var fel.

Den här tiden hade vi också problem med att Grållan blev halvt tokig varje gång dörren till mitt rum var stängd, oavsett vilken sida hon var på, och när man bor tre personer i en liten lägenhet måste man kunna stänga dörren om sig ibland. Vi har dessutom kaninerna lösspringandes dagtid och eftersom mitt rum inte är kaninsäkrat får kaninerna inte vara där, men det råkar tyvärr vara lägenhetens intressantaste rum om man frågar dem. Till Grållans stora förtret var vi tvungna att ha dörren stängd flera timmar per dag.

Jag har tidigare klickertränat gnagare och smådjur jag haft, och en dag i november slog det mig att jag hade kvar klickern från när jag tränade mina kaniner. Jag letade fram den, köpte lite kattgodis och började träna med Grållan. På bara ett par korta träningpass hade hon lärt sig vacker tass och ett par veckor sedan kunde hon flera trick och blev nyfiken och fick liv i blicken så fort klickern åkte fram. Jag kommer skriva utförligare inlägg om hur jag gick tillväga med min klickerträning senare.

Sedan vi började träna Grållan har jag fått sova nästan alla nätter utan avbrott, hon är lugnare i allmänhet och skriker inte vid dörren hela tiden, men vi har fortfarande har en del separationsångest och oro att jobba på.

Jag upplever också att min och Grållans relation har förbättrats, den har alltid varit fin men senaste månaderna har vi fått öva vårat samspel på ett nytt sätt, utmanats och haft roligt ihop. Grållan som tidigare varit utekatt och jagat smågnagare, fåglar och ekorrar, men som nu har ont i kroppen och är trött, verkar behöva den här mentala aktiveringen för att må bra, och jag, jag har aldrig förut tyckt det har varit så kul att vara kattägare!