I fredags var det dags för ett veterinärbesök med Grållan. Det var drygt 2år sedan sist vilket egentligen är alldeles för länge vid den här åldern, men eftersom Grållan inte bott hos mig förrän i höstas har det varit mycket annat att tänka på. Jag var minst sagt nervös inför besöket, jag vill ju helst att Grållan ska vara kärnfrisk och leva för alltid, men så är det ju inte.

 

Jag hade bokat tid hos djurdoktorn här i Uppsala eftersom att det är den närmaste veterinärkliniken, det är en liten klinik och det var riktigt skönt att slippa massor av andra djur i väntrummet. Det var vi och en hund som kom in efter ett tag, stor skillnad mot min förra veterinärklinik där det alltid var både jamanden, skällande och annat oljud. Jag märkte tydligt att Grållan blev mindre stressad i den här miljön, hon både spann och gick nyfiket runt på undersökningsbordet när vi väl kom in dit. Dessutom gick det urmärkt att klickerträna henne lite när vi väntade på veterinären, det var kul att se att hon lyssnar på kommandon även i mindre hemtama miljöer.

 

I början av undersökningen var hon rätt lugn, att ta blodprov gick helt okej även om det helt klart inte var det behagligaste hon varit med om. När veterinären skulle klämma och känna däremot... Det var inte kul! Grållan fräste, morrade, vred sig, försökte bitas och var allmänt odräglig, tillslut gick det faktiskt inte att undersöka henne mer.

Domen vi fick var: tydliga blåsljud på hjärtat, fina värden på lever, något höga njuvärden, i övrgt bra värden och förvånandsvärt nog bra värde på blodsockret! Hon har dock som vi redna visste en svag bakkropp och eventuell smärta, så vi har fått smärtstillande utskrivet. Eftersom både hennes törst och problemen med bakkroppen tyder på diabetes så ska vi hålla koll på hur mycket hon dricker närmaste tiden och om det vi ser tyder på diabetes så kommer vi ta ett långtidssocker. 

 

Jag har fått torrschampoo som jag ska tvätta hennes sår med och vid nästa vetrinärbesök blir det eventuellt en kortisonspruta.